Jag är lyckligare nu

Känslan av att vara fri, känslan av att inte tveka för att man inte vet vad man vill. Det är nu jag inte kan hållas tillbaka, jag gör precis som jag vill och det är nu jag börjar på ett nytt kapitel i mitt liv,

Det är så härligt att börja om på något sätt. Min prins som jag en gång hade skulle helt enkelt inte jaga drakar för min skull. Han är menad att finnas där för någon annan prinsessa. I vårat förhållande som vi hade kändes det tillslut som att jag var draken. Det var jag som vrålade och skrek när jag inte fick som jag ville. Jag vill inte vara draken, jag vill vara den fina prinsessan och känna mig värd en prins som honom.

Det är kaos i mitt liv just nu. Jag har tenta i övermorgon, ostädat rum, bor hemma hos min mamma igen och är snart arbetslös. Trots detta känner jag friheten i att vara mig själv, inte en del av två. Jag tror på ett sätt att det kan vara helt fantastiskt att dela allt med någon, just den delen saknar jag också. Det är bara det att om man ska dela allt med en person ska man känna dom riktigt fina känslorna och sväva på fluffiga moln. I det förhållande som vi hade var det mer som regnbågsbanan på mario kart. Allt gick upp och ner med snabba vändningar så man inte visste när allt skulle brista och man skulle ramla ner från regnbågen. Ner i ett okänt mörker,

Det jag inte visste var att det där mörkret inte var så farligt. Det kändes främmande och det skrämde mig, att behöva flytta ifrån den vardagen vi, han och jag, hade skapat tillsammans. Alla band är nu klippta och jag känner mig stark. Träningen har åter förts in i vardagen, jag går sakta men säkert ner i vikt, känner mig snyggare och kan umgås oftare med mina vänner. Jag skapar min vardag för mig själv, precis som jag vill ha den. Nu kan det bara bli bättre. Skaffa lägenhet, skaffa jobb, bli awesome.

Att göra slut

Att vara tillsammans med någon är som att flyga på fluffiga moln, som att känna glädje när man tänker på sin underbara älskling. Det är som att man aldrig kommer vara lyckligare än såhär. Man vill springa fort, hoppa upp och ner, snurra runt runt för att använda en del av den energin som han ger mig. Han, killen som är min. Så var det för mig, i början. 

När det inte blir som man tror i ett förhållande, när allting blir till vardag för fort och när man bråkar om minsta lilla så är det inte rätt. Vi tog för stora beslut för fort, just för att allting kändes så självklart. Folk tyckte att vi förhastade oss och vi undrade hur de kan tycka det, när det känns så jävla bra, ni vet, så som det känns i början. Vi träffades konstant, hade tjugotusen myskvällar med x antal Ben n' Jerrys, gjorde romantiska saker, sov över varje natt och skrattade tillsammans. Sen började det, bråket. Vi bråkade väldigt mycket, jag och han. Vi blev alltid sams efteråt men vardagen blev så intensiv, efter ett tag undrade jag "Vad är det vi kommer bråka om idag?". Jag blev ett monster i förhållandet. Han var helt enkelt för snäll och jag utnyttjade det genom att påpeka alla fel han gjorde, eftersom jag tillslut inte såg allting som var så rätt.

Det går inte att ogilla den killen, han var så bra på alla sätt och så himlans snäll. Vi hade så roligt ihop, att skratta tillsammans med honom kommer jag verkligen sakna. Trots att jag var dum, konstig, gjorde fula grimaser, hade kort stubin och sjukt beroende av att äta (annars blev jag sur) så var han liksom alltid förlåtande och älskade mig ändå. Jag däremot kände att mina känslor svalnade, just för att vi bråkade och för att jag inte kände igen mig själv tillslut. Jag blev så irriterad på småsaker, jag kunde inte kontrollera mina känslor och handlingar. Han var för snäll och jag utnyttjade det, utan att själv kunna styra över det.

Att ta ett stort beslut som detta, att göra slut med en så himlans bra kille, är något av det svåraste jag har gjort. Han ville inte acceptera mitt beslut och det tog flera veckor från att jag sa det första gången tills att det verkligen var slut på riktigt. Jag visste egentligen hela tiden att mitt beslut var det bästa, även fast jag inte vågade erkänna det, varken för mig eller för honom. Jag pratade med mina vänner och dom märkte på mig att detta inte var rätt för mig, att jag borde avsluta det. Det var förståeligt, ändå ville jag inte släppa honom. Hans skratt, hans busiga och kisande ögon, hans sätt att hålla om mig, hans fula dans på dansgolvet, hans sömniga morgonfrisyr... Jag kommer sakna detta så mycket. Vi blev ett par så snabbt och det blev så naturligt att vi skulle göra saker ihopa.

Samtidigt som jag skriver inlägget kämpar jag för att hålla tillbaka tårarna, hur kunde jag ge upp något så bra? Saken är den att jag tror ändå jag gjorde rätt beslut, jag trivdes inte fullständigt det sista och när det har gått ett halvår och man undrar hur man ska orka en vardag med så mycket bråk så är det fel. Jag gjorde rätt beslut, jag är singel nu och jag ska bygga upp mitt liv precis så som jag vill ha det. Det blir en ny start med fokus på mig. Mina förhållande-kilon ska bort, jag ska hitta jobb, lägenhet och inte fokusera så mycket på bekräftelse. Jag känner mig som en starkare tjej nu. Jag hoppas att mitt ex hittar en tjej som kan uppskatta honom bättre än vad jag gjorde, jag var för egoistisk för honom. Han är värd någonting bättre än så, någon som är mer lik honom. Och jag är värd någon som är mer lik mig.

Cirklar

Att det idag har runnit tårar ned för mina kinder beror på flera saker. Ibland blir allting bara för mycket i huvudet, eller kanske för lite i detta fall. Jag är ledig från skola och jobb i mer än en vecka, vilket leder till för mycket tid att tänka efter och vara ensam. Att vara själv är inte något jag föredrar. Jag vill inte ens vara hemma och kolla på serier längre, jag vill hitta på saker så jag mår bra. När jag tänker såhär tror jag att jag lurar mig själv. Jag mår inte bra av att göra andra saker, jag borde låta mig själv tänka efter, gråta och sedan göra någonting åt saken. När jag skjuter på problemen glömmer jag att dem finns och gör liknande ting om och om igen. Alla onda jävla cirklar. Alla onda jävla killar.

Brinn pengar brinn, gör någonting av dem så du mår bra. Slösa dem på kåren, öl, utemat, allting som gör att du inte är ensam i din lilla lägenhet. Jag mår inte bra. Iallafall inte nu, här och i mig själv. Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle skaffa mig ett bättre självförtroende. Ärligt talat tror jag ändå att jag har lyckats med det, jag har kunnat göra val och välja bort människor som får mig att må dåligt. Jag har blivit bättre på att ta skit, nu när det börjar bli till en vana att killar man dejtar säger den där negativa meningen, en vana att folk kommenterar min längd jämt och ständigt att jag helt enkelt vet hur jag ska strunta i det. Självklart hör jag vad personen i fråga säger men jag tar inte åt mig lika personligt längre. Jag kunde gråta om folk sa att jag var lång, kunde ta ett år för mig att komma över en betydande mening en kille säger till mig. Har jag blivit okänslig?

Jag tror att den senaste tiden har jag av en vana tagit emot så taskiga kommentarer med ett leende på läpparna att jag samtidigt har sänkt mina krav på hur människor kan bete sig mot mig. Om en grabb endast vill ha mig ibland glädjer jag mig vid de få stunder han vill det. Om någon är taskig förlåter jag denne nästan direkt. Jag tror dock att jag alltid har varit sådan. När jag var liten var jag den blåögda tjejen med ljust blont hår som inte sa någonting. När folk sa taskiga saker började jag gråta, jag sa aldrig ifrån. Min tid på högskolan har fått mig att bli den spontana, hyperglada och sociala tjejen utåt. Det ingen vet är att den blonda lilla flickan finns kvar där inom mig. Jag jobbar fortfarande på självförtroendet, jobbar på att förstå att jag är värd det allra bästa.

Struktur

Nu är det dags för en sån där ny start igen, ni vet. Man har sina perioder där man känner att det verkligen får vara slut på vissa saker. Man vill helt enkelt må bättre genom att göra jobbiga saker. Man mår bättre av att träna, diska, städa, tvätta och allt det där. Det är bara så svårt att förstå när man väl ligger i sängen och halvslumrar framför sin favoritserie. Jag har börjat laga mat mer och insett att det faktiskt är kul. I samma veva har jag mer städat hemma och har gått en del promenader. Om en halvtimma ska jag ta mig iväg till gymmet. Efter jag har varit där blir det plugg och ikväll ska jag belöna mig själv med att kolla på Bonde söker fru, ett underbart program!

Om man kollar tillbaka på mina äldre inlägg så ser man hur mycket bättre jag mådde i våras. Jag hade struktur på mitt liv, tränade regelbundet och trivdes bättre med min kropp. Jag vill vara där igen. Jag ska ta mig dit och äga världen. Jag har börjat och kommer fortsätta genom att dra till gymmet strax. Jag är fuckin' jävla awesome.

Att leva i en bubbla

Bubbla, det är ett positivt och bra ord för det mesta. Man kan göra bubblor med tuggummin, blåsa såpbubblor, bada bubbel-bad och så vidare. Att leva i en bubbla är inte lika underhållande dock. Man gör sina rutiner i vardagen, skrattar, umgås med människor, jobbar, ler. Allt går per automatik. Mitt liv i min egen bubbla har varit ganska deprimerande de senaste dagarna. Jag började tro på en kille, tro på att han kunde vara riktigt jävla bra för mig. Han fick mig att le med sina smilgropar, fick mig att drunkna i hans ögon. Han fick mig att känna mig uppskattad, vacker och han gav mig den efterlängtade ego-boosten. Den jag sällan får uppleva. Efter att han dumpade mig på min födelsedag är jag osäker på hur lång tid det egentligen kommer ta tills den dag jag har vunnit tillbaka det lilla självförtroende jag en gång har haft.

"Finns det en så finns det flera" sjunger Maggio här i bakgrunden medan jag förtvivlat skriver om en korkad idiot. Man ska försöka tro, försöka inse att det finns fler där ute. Just nu känns det ganska hopplöst tyvärr. Jag trodde på den här killen. Trodde att han var något för mig. Det insåg jag att han inte var efter de orden han sa till mig den kvällen. Kommer jag någonsin bli bra igen? Kommer jag kunna lita på någon lika lätt som förr? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

Anledningen till varför jag skrev detta inlägg var att jag skulle sova. Jag somnar alltid med TVn igång så jag slipper tänka. Filmen var slut så jag stängde av allting för att för en gångs skull somna till tystnaden. Jag var livrädd. Såg alla tankarna komma som ett moln emot mig. Oron inom mig blev tydligare än vanligt. Jag spärrade upp ögonen och tog krampaktigt tag i datorn för att skriva av mig. Är rädd för mörkret, rädd för tystnaden, rädd för mina egna tankar. Är jag rädd för mig själv?

Jag gör ett försök till, håll tummarna.

Puss.

Älskar dig mamma

Färger i verkligheten

Min blogg är till för att tänka, till för att försöka få ordning på saker och ting i mitt huvud. Vad hjälper det egentligen? Visst, allting jag skriver, alla beslut jag fattar låter så vettiga och simpla när man läser de så här svart på vitt. Saken är den att verkligheten inte endast består av svarta och vita nyanser. Man lever i alla regnbågens färger som påverkar en på både gott och ont. Man kan bestämma sig för att inte sakna en person, för det låter så enkelt när man säger det bestämt. Sedan träffas man av alla de där underbara och plågsamma färgerna i verkligheten som gör att man varken vet varken ut eller in. Man påverkas och kommer på sig själv att tänka på en massa underbara minnen man har med människan man just beslutade sig för att inte sakna och inte tänka på.

Finns ödet? Jag vill tro det ibland. Vill tro att allting som händer har en mening och i sig leder mig ett steg närmare någonting bra. Men varför vänta på att någonting bra ska hända när man kan leva i nuet och göra bra saker redan nu? Färgerna i verkligheten får mig att bli blind för bra saker i vardagen och gå och hoppas på att någonting ännu bättre kommer hända. Man blir aldrig nöjd.

Så jag ska sluta tro på ödet, tro att det kommer bli bättre. Visst, det kanske kommer bli bättre på något sätt i livet, men det ska inte hindra mig från att njuta nu. Jag ska sluta tro att jag kan motstå färgerna i alla sammanhang. Allting tar sin tid, jag behöver inte vara perfekt jämt. Jag ska ta det som folk säger till mig med en nypa salt. Detta är trots allt mitt liv och det är endast jag med mina beslut som kan leva det på mitt sätt.

Lyckan mitt i sorgen

Allt runt omkring mig har gått så fel som det kan gå. Jag har en dålig bild av killar, ingen vill någonting bra. Jag ser ett svagt ljus, som ett hopp under en tid. På en kväll lyckas även detta ljuset slockna.

Ibland känns det som att det inte är meningen att jag ska hitta en bra kille. Alla som jag träffar har anledningar att inte träffa mig då vi har bestämt att ses. Visst, detta kan ha varit ett undantag och det kanske stämde det han sa, att det bara var ikväll som det blev lite körigt. Men det förhindrar väl inte att han borde hålla det han lovat? Nej okej, låt gå för den här gången. Jag ska inte vara långsint, det kan jag aldrig vara. Det är antagligen därför jag lättare håller kvar vid dåliga killar, jag förlåter dem gång på gång. Känns som jag borde lära mig något av detta men icke.

Förutom snedsteget idag har denna killen känts som en toppenkille, en som får mig att må bra. Jag går runt och ler mer än vanligt och allt blir så mycket enklare i vardagen. De två grabbarna som har förstört mitt hjärta lite grann för varje gång vi ses (eller säger att vi ska ses och sen dissar de mig totalt) har jag lagt bakom mig nu. När man förstår att det finns snälla killar här i världen så vill man inte ha med dom att göra. Nu ska jag bara hålla detta och låta bli att släppa in dom i mitt liv igen. Den ena har jag kommit överens med att det är på tiden att vi inte träffas mer. Liksom aldrig över huvud taget. Den andra hör endast av sig när han är full, då tänker jag VÄGRA prata med honom. Jag är så sjukt mycket bättre än honom, även fast han är snäll ibland.

Det är helt enkelt dags för ett nytt kapitel. De gamla skurkarna i min saga är som bortblåsta och förhoppningsvis kommer det inga nya värstingar. Jag är trött på att bli besviken, bortglömd och bortprioriterad. Nu är det min tur att vara lycklig.

Puss.

Beslut

Det är dags nu, att ge upp vissa saker. Vissa pojkar. Jag ska inte må dåligt bara för att jag vill ha något mer, men går ändå med på deras villkor. Det är över nu. The end.

"Jag har lovat den här gången, att jag ska ge allt jag säger att jag har." Jag tror jag snart har tagit citat ur i princip alla Melissa Horn-låtar. I det här fallet handlar "ge" om att ge mig själv någonting bra, någonting jag inte mår dåligt av. Någonting som gör att jag skriver om fina saker, inte om taskiga killar som inte vill ha mig. Där har ni det, svart på vitt. Ingenting av det jag vill just nu kommer funka. Det är fel val från min sida helt enkelt. Fel val av killar.

Men vad trodde jag egentligen? Att en kille som endast hör av sig på fyllan i ett och ett halvt år någonsin vill ha något seriöst med mig? Att en kille som fortfarande är kär i sitt ex kommer glömma henne och satsa på mig istället? Jag känner mig dum, lurad, idiotförklarad av mig själv. Paulina, kära vän, du är 21 år. Lär dig något av detta nu och gå vidare med livet.

Ibland blir jag nästan lite rädd för mig själv, rädd för mitt behov att alltid ha någon där, behovet att inte vara själv. Jag kan inte gå till mataffären utan att ringa någon av mina vänner eller familjemedlemmar, jag måste alltid ha någon där. Jag hatar att vara själv när jag har svårt att sova, inte för att jag är mörkrädd eller så. Jag vill bara ha någon att skriva med, småprata med eller ha någon där vid min sida. Mina vänner här säger att jag har sjukt stort socialt behov. Kanske borde jag lugna ner mig lite, stänga av dator och mobil lite då och då just för att umgås med två riktigt fina tjejer: min katt och mig själv. För hur ska jag kunna lära känna andra människor när jag inte känner mig själv? Liksom ta sig tid och fundera på saker och ting. Ni tänker säkert "åh jösses, du funderar redan på tok för mycket kvinna..." men det är ju sällan jag uppdaterar och det är i princip de få gångerna jag hinner med det.

"Har du en famn för mig?" - Melissa. Jag kanske inte behöver den där famnen? Nej, fel formulering. Jag behöver inte den där jävla famnen längre, den är inte äkta. Nej, det är den fan inte. Den famnen är ändå baserad på alkohol, inget eget beslut. Eller i annat fall så är den inte tillägnat mig utan till ett ex. "Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans" - Melissa. Ja, nu är det banne mig på tiden.

Min lägenhet

Att fundera med hjälp av ord

Helt plötsligt sitter jag här och skriver ett fint litet inlägg. Det är inte mörkt, det är inte kväll och inte heller någon deppig musik i min stökiga lägenhet. Det händer så mycket i mitt liv men samtidigt ingenting alls. Jag jobbar mycket kvällar vilket i sig leder till att jag sover länge på dagarna. De få dagar jag är ledig hittar jag på någonting, kanske åker till familjen i Lidköping eller något annat bus. När jag bestämmer mig för att ha en dag som jag inte ska göra någonting på blir jag stressad och känner hela tiden pressen att jag borde göra något vettigt, diska, städa, tvätta, handla osv. Jag får aldrig någon ro. Doktorn sa till mig att jag måste försöka få en vardag med struktur och tid för mig själv då jag bara tar det lugnt. Hur ska jag få struktur när jag jobbar kvällar och nätter? Inte ens nu kan jag sitta still, måste hämta tvätten...

Det finns en kille just nu som jag skulle vilja vara med, det känns som att allting skulle bli så bra då liksom. Han är ingen sån kille som jag själv trodde jag skulle falla för. I början tänkte jag till och med att det aldrig skulle kunna bli något emellan oss. För att lära känna någon på riktigt krävs det tid. Jag tror inte riktigt på kärlek vid första ögonkastet som filmer för det mesta baseras på. Vid just det ögonkastet har man ingen aning om hur personen i fråga är. Man kan spana in en kille och tänka "WOW, där har vi honom, min drömkille!". Efter att ha snackat en stund märker man att man stör sig på saker, synen på honom förändras och han ser helt plötsligt ut som en idiot i mina ögon.

Att man kommer på att killen i fråga är en idiot direkt är ändå det bästa. Tänk er en kille som endast hör av sig på fyllan, som just då när man ses berättar hur underbar han tycker att jag är. Tänk er också att detta endast händer ungefär en gång i månaden under loppet av ett och ett halvt år nu. Vi skrev till varandra oavbrutet i början, skämtade och flörtade. Det hela tonades ut och helt plötsligt svarade han inte ens när jag skrev till honom. När han var full hörde han av sig och sa att han saknade mig. Detta är en kille jag helt enkelt inte har kunnat släppa, även fast jag har försökt. Nu jävlar ska han inte få finnas i mitt liv längre. Det är inte okej att ha någon där som tar mer energi och glädje än vad han ger.

Den killen som jag snackade om först, han har gjort ett misstag. Han sårade mig och fick mig att känna mig som ett andrahandsval. Vi pratade inte på ett bra tag. Jag har inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt att vi ses igen. Han gör mig glad men samtidigt, har han gjort mig ledsen en gång vet man inte när han gör det igen. Särskilt inte nu när hans förstahandsval är i närheten.

Ni har en väldigt förvirrad tjej här med andra ord.

Puss.

Tillbaks på ruta ett

Ett enda misstag som känns så tokbra när man utför det. Ett enda misstag för att falla tillbaka till där jag var för ett tag sedan. Ett enda misstag och helt plötsligt slutar jag lyssna på mitt överjag. Jävla grabbar alltså.

Regnet smattrar mot balkongräcket och jag ligger invirad i mitt stora täcke för att behålla den lilla värmen som finns inom mig. Har alltid haft lätt för att frysa, hacka tänder och så. Klockan är över midnatt och det är kolsvart där ute i regnet. Man vill nästan gå ut, just för att man absolut inte vill det. Okej, det där hängde inte riktigt ihop, det lät nog endast bra i mitt huvud.

Så vad ska jag skriva om idag? Alltså ni borde nästan tröttna på att höra om mina killproblem jämt. När jag skriver på min blogg vill jag alltid få ur mig saker som tynger ner mig lite för mycket. Pojkar är ganska bra på det där. Det dom inte är bra på är balans. Antingen tynger dom ner en som man känner sig som ett svart sten eller får en att sväva högt av lycka så man glömmer av att skriva på bloggen om det. Därför är jag endast den där jävla stenen när ni läser mina inlägg, kul för er.

Killen det handlar om nu får en att få en väldans massa förväntningar, positiva såklart. Allt är liksom så bra så att man svävar ni vet. Helt plötsligt, från ingenstans kommer en bortförklaring, en besvikelse, något som gör att han inte håller det han lovat. Där han ni Paulina, den svarta stenen igen. Stenen som hackar tänder av kyla och mörker. Stenen som sitter med sin gitarr och ledsamt spelar och sjunger "Hallelujah" för sig själv med frågan i huvudet om hur saker och ting någonsin kommer bli.

Puss.

Bild på mig från gymnasietiden.

Klockan är sent

Nu var det ju dags för det där blogginlägget igen. Jag skriver mest för att rensa tankarna, har jobbat precis hela dagen/kvällen/natten och när jag väl försöker sova så snurrar allting runt. Jag kommer på mig själv att nynna på lite sorgliga låtar och tänker att nej, nu får det vara bra.

Att sakna en person tar energi, tid och ork. Varför ska man lägga en massa sådant på en person som bara är bra när han själv känner för det? Han hör bara av sig ytterst sällan och kommer då med en massa ursäkter och fjanterier om att han har saknat mig. Men hallå, gör något åt det då vafaan. Jag ska inte bara ge, ge, ge och endast ta när han känner för att ge med sig någon gång ibland. Varför ska jag endast hitta en massa jävla jokrar?

Sen har vi den där snubben, han som jag själv blir förvånad över att jag har tänkt mycket på det sista. Han är också en person som inte heller är värd att lägga ner energi på då han inte tar mig i förstahand. Jag var bra när hon inte fanns där. Sedan när hon helt plötsligt fanns där var jag inte lika bra längre. "Jag har försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser." Det är bra Melissa Horn, du förstår mig iallafall.

Man kan väl säga att det är dom här två som tvistar till det i huvudet på mig när jag ska sova. Varför kan jag inte bara skjuta bort dessa från mina tankar och gå vidare? Varför hittar alla andra så underbara grabbar som de kan tänka sig spendera resten av sitt liv med? När är det min tur? Tiden, denna jävla mackapär. "Tiden läker alla sår" "Tids nog får du ditt svar" "Du finner honom när du minst anar". Min tid det senaste har varit som Skalmans Mat-och-Sov-Klocka. Vakna - göra sig iordning och kolla på One Tree Hill - gå till jobbet - jobba - äta och kolla på One Tree Hill - sova. Mitt liv i ett nötskal, eller ett sköldpaddsskal kanske. När ska jag ha tid att möta min drömprins? På jobbet kanske, kan ju alltid hålla tummarna.

Jag ska seriöst gå upp om tre timmar. TRE TIMMAR. Fuck my life. Vad håller jag på med , jag måste ju sova med. Äsch, imorgon är en bra dag, jag kan sova på stranden. Gött kött.

Puss och godnatt.

Jag har lyckats

Tänk dig känslan att vara oslagbar, att inse att man inte behöver någon annan för att ge sig själv styrka. Känslan när man tycker om sig själv, när man orkar med dagarna och framtiden ser så ljus ut. Känslan när man glider in på klubben, tiotusen i fickan... Eller vänta nu, det där var ju en låt som inte riktigt tillhörde det jag var ute efter. Det jag ville komma fram till är att jag sitter här i mörkret med ett leende på läpparna, glädjen pirrar i min kropp som ett glädjerus efter en skön springtur för ett par timmar sedan. Ingen Melissa Horn, inga tårar, bara en känsla att jag är så jävla nöjd med mig själv. Jag har lyckats. Jag vet egentligen inte specifikt vad jag har lyckats med men det är just den känslan jag har inom mig just nu.

Mina tankar svävar inte lika lätt iväg till någon annan, jag har skapat mig förmågan att tänka här och nu. Jag tränar i princip varje dag (helger är undantag) och jag har inte bara gett min kropp styrka utan även mitt psyke. Jag tror att om man gör allt man kan för att släppa saker så funkilerar det till slut, man måste bara ha viljan där. Något annat att tänka på gör också saken lättare. Det har varit mycket träning, jobb och turer till Elins häst det sista och jag tror att även detta har hjälpt mig bygga upp något inom mig som får mig att må så himlans mycket bättre. Allting kommer bli bra tillslut du ska se att allting ordnar sig - Den svenska björnstammen.

Lussekatten är självklart också en viktig del i mitt pussel. Hon vill jämt mysa och just nu tjafsar vi lite. Hon vill ligga i mitt knä när jag skriver men hon förstår inte att det blir aningen svårt för mig att skriva när hon ligger på halva tangentbordet. Hon vill alltid vara nära och hon är bäst i världen på att trösta. Hon känner på sig så fort jag är ledsen, då kryper hon upp till mig och spinner extra högt. Min fina tjej, hon är allt underbar!

Imorgon kommer äntligen min saknade lillebror hem, han har varit ute och rest i fyra månader nu. Kommer bli skönt att ha honom i Sverige igen. Vi ska hämta honom på Landvetter sent på kvällen. Jag kommer gråta av lycka.

Puss.

Igår var jag ute och gick i över två timmar. Så skönt att rensa tankarna och bara vandra.

Missförstånd

Tänk egentligen, vad vår värld får stå ut med missförstånd. Alla dessa kulturkrockar överallt både inom kompisgäng och mellan olika världsdelar och länder. Som en ny medlem i en viss kultur har man ingen aning om vad som gäller och kan säga helt fel saker. Samtalsämnen som inte gruppen alls är redo för eller saker man gör som gruppen inte tycker är rätt. Tänk även att man kan efter lång tids medlemskap av gruppen bli förvånad över att man själv har missat en norm och därmed gör helt fel i en viss situation. För så är det ju, det är inte förrän någon bryter mönstret i kulturen som man blir medveten om att det verkligen är helt fel.

Man kan göra misstag genom att man missförstår, att man tolkar en situation på fel sätt helt enkelt. Det är synd bara att konsekvenserna oftast blir till det negativa och man kan inte gå därifrån utan att förstå att man har misslyckats som gruppmedlem. Det ligger liksom i luften, som att allt blir tyngre och tjockare att andas på bara någon sekund. Blickarna, tystnaden och tankarna som snurrar runt i huvudet, det är nog det värsta ändå. Jag tror på något sätt att man straffar sig själv mer än nödvändigt. Det behövs inte mycket för att jag ska må dåligt om någon kritiserar mig. Sådant tar jag på så stort allvar, jag kan gå runt och tänka resten av hela den dagen på en betydande mening som trycker ner mig.

Detta gäller även för mig när det gäller killar, just det här med att tolka situationen. Vad menade han? Varför sa han så? Berodde det på mig? Hur ser detta ut om man läser mellan raderna? Jag kan vara så typiskt tjejig ibland helt enkelt. Jag vill liksom banka in i min skalle att när det gäller killar så finns det endast synliga rader, det finns inget att läsa mellan dessa. Han säger en grej, han menar det. Punkt. Det är väl inte så svårt att förstå? Jo, ibland. Särskilt när det handlar om något negativt, då vill man få det positivt. Vips, så har man lurat sig själv och fått falska förhoppningar på köpet, lovely.

Men vad finns det för regler med pojkar som säger en sak på fyllan och en annan vid ett mer nyktert tillstånd? Hur ska man kunna släppa en grabb som hör av sig ett par gånger i månaden för att han saknar mig? Detta har jag frågat mig själv ett tag. Tyvärr har jag inget vettigt svar på det hela. Vi får helt enkelt hoppas att det kommer en vacker dag. Ser fram emot det, allting skulle bli ganska mycket lättare då.

Nej, dags att sova bort mina förvirrade tankar. Imorgon kommer Rebecca hit, då ska vi ta varsitt glas vin och äta god mat på något uteställe. Snacka om att jag kommer njuta.

Puss.

Fikade med mami när jag var hemma i Lidköping för ett tag sedan, så mysigt.

Lidköping

Att vara hemma i den staden man växte upp i är speciellt på något sätt. Man har varit här så stor del av sitt liv men ändå ser man på staden med andra ögon när man inte bor här längre. Lidköping, den fina staden vid Vänern och sitt pampiga, röda rådhus och torg runt omkring. Dock har saker förändrats sedan jag var här sist, mitt barndomshem är som bortblåst. Alla saker är i sommarstugan och det enda som är kvar av lägenheten är minnen och rum som gapar tomma. Det är en så konstig känsla det där. Man blir egoistisk och ledsen, som att situationen tvingar fram reaktioner från mig som om jag är ett litet barn igen. När jag var med och sorterade saker sista gånger grät jag över att vi slängde en massa disneyfilmer på VHS. Man vill bara säga till sig själv på skarpen att inte vara så barnslig men ibland kan man inte riktigt låta bli. Så mycket har förändrats för mig de senaste åren och på något sätt borde jag vara van vid förändringar nu. Jag är tjugotvå bast i år liksom, kom igen.

Nu är det dags att vara lite social, sitter på jobbet nu med min brorshaaa och pappsi!

Puss.

Nattens mörker

Sen kväll, kolsvart utanför mina fönster och jag skriver ett blogginlägg. Det är såhär Melissa Horn får sina låtar så dystra och gripande. Hon skriver sina sorgliga texter vid fönsterkarmen när det är som mest deprimerande på dygnet. När man är för pigg för att sova men för trött för att vara sprudlande glad. Så tro mig, jag är inte alltid så deppig. Jag bara skriver vid vissa känsliga tillfällen.

Tur att jag har min katt här hos mig. Hon finns alltid här och spinner samtidigt som hon trycker sig nära för att få som mycket närhet som går. Hon är fin hon, hon skulle aldrig svika mig. Hon är inte som folk som har en massa meningslösa bortförklaringar så fort det gäller känslor. Hon är ärlig och det gillar jag, hon kan bitas om det är något hon inte tycker om men sen är det bra. Inte en massa ältande, snack bakom ryggen eller dolda avsikter. Hon visar vad hon tycker, jag ryter tillbaka och sen är vi bästa vänner igen efter ett par minuter.

Varför ska killar komma med bortförklaringar som ändå inte stämmer?

Jag blir så trött på folk som säger en sak men menar en annan. Hur svårt kan det vara? Antingen är det väl på ett visst sätt eller inte? "Vi får se vad som händer." Jaha. Ska jag bara vänta här då prydligt på en stol med benen i kors? Nej. Jag är inte en tjej som väntar. Jag vill vara respekterad för den jag är och inte vara något jävla andrahandsval. Jag är trött på sådant nu. Om inte jag är en number one för dig så är du en riktig no-no för mig. Punkt.

Oj, vad bestämd jag blev helt plötsligt. Tänk om det vore så enkelt i verkligheten som det ser ut här. Fast borde jag inte kunna göra det till verklighet? Vill jag det? Om han är kär i en annan brud ska ju inte jag stå i vägen för det. Jag har ju dessutom mer känslor för en annan grabb, så varför är det så komplicerat? Jag blir helt snurrig bara jag tänker på det. Kanske är dags att försöka sova nu, om det går efter det här förvirrande inlägget.

Puss.