Beslut

Det är dags nu, att ge upp vissa saker. Vissa pojkar. Jag ska inte må dåligt bara för att jag vill ha något mer, men går ändå med på deras villkor. Det är över nu. The end.

"Jag har lovat den här gången, att jag ska ge allt jag säger att jag har." Jag tror jag snart har tagit citat ur i princip alla Melissa Horn-låtar. I det här fallet handlar "ge" om att ge mig själv någonting bra, någonting jag inte mår dåligt av. Någonting som gör att jag skriver om fina saker, inte om taskiga killar som inte vill ha mig. Där har ni det, svart på vitt. Ingenting av det jag vill just nu kommer funka. Det är fel val från min sida helt enkelt. Fel val av killar.

Men vad trodde jag egentligen? Att en kille som endast hör av sig på fyllan i ett och ett halvt år någonsin vill ha något seriöst med mig? Att en kille som fortfarande är kär i sitt ex kommer glömma henne och satsa på mig istället? Jag känner mig dum, lurad, idiotförklarad av mig själv. Paulina, kära vän, du är 21 år. Lär dig något av detta nu och gå vidare med livet.

Ibland blir jag nästan lite rädd för mig själv, rädd för mitt behov att alltid ha någon där, behovet att inte vara själv. Jag kan inte gå till mataffären utan att ringa någon av mina vänner eller familjemedlemmar, jag måste alltid ha någon där. Jag hatar att vara själv när jag har svårt att sova, inte för att jag är mörkrädd eller så. Jag vill bara ha någon att skriva med, småprata med eller ha någon där vid min sida. Mina vänner här säger att jag har sjukt stort socialt behov. Kanske borde jag lugna ner mig lite, stänga av dator och mobil lite då och då just för att umgås med två riktigt fina tjejer: min katt och mig själv. För hur ska jag kunna lära känna andra människor när jag inte känner mig själv? Liksom ta sig tid och fundera på saker och ting. Ni tänker säkert "åh jösses, du funderar redan på tok för mycket kvinna..." men det är ju sällan jag uppdaterar och det är i princip de få gångerna jag hinner med det.

"Har du en famn för mig?" - Melissa. Jag kanske inte behöver den där famnen? Nej, fel formulering. Jag behöver inte den där jävla famnen längre, den är inte äkta. Nej, det är den fan inte. Den famnen är ändå baserad på alkohol, inget eget beslut. Eller i annat fall så är den inte tillägnat mig utan till ett ex. "Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans" - Melissa. Ja, nu är det banne mig på tiden.

Min lägenhet

Att fundera med hjälp av ord

Helt plötsligt sitter jag här och skriver ett fint litet inlägg. Det är inte mörkt, det är inte kväll och inte heller någon deppig musik i min stökiga lägenhet. Det händer så mycket i mitt liv men samtidigt ingenting alls. Jag jobbar mycket kvällar vilket i sig leder till att jag sover länge på dagarna. De få dagar jag är ledig hittar jag på någonting, kanske åker till familjen i Lidköping eller något annat bus. När jag bestämmer mig för att ha en dag som jag inte ska göra någonting på blir jag stressad och känner hela tiden pressen att jag borde göra något vettigt, diska, städa, tvätta, handla osv. Jag får aldrig någon ro. Doktorn sa till mig att jag måste försöka få en vardag med struktur och tid för mig själv då jag bara tar det lugnt. Hur ska jag få struktur när jag jobbar kvällar och nätter? Inte ens nu kan jag sitta still, måste hämta tvätten...

Det finns en kille just nu som jag skulle vilja vara med, det känns som att allting skulle bli så bra då liksom. Han är ingen sån kille som jag själv trodde jag skulle falla för. I början tänkte jag till och med att det aldrig skulle kunna bli något emellan oss. För att lära känna någon på riktigt krävs det tid. Jag tror inte riktigt på kärlek vid första ögonkastet som filmer för det mesta baseras på. Vid just det ögonkastet har man ingen aning om hur personen i fråga är. Man kan spana in en kille och tänka "WOW, där har vi honom, min drömkille!". Efter att ha snackat en stund märker man att man stör sig på saker, synen på honom förändras och han ser helt plötsligt ut som en idiot i mina ögon.

Att man kommer på att killen i fråga är en idiot direkt är ändå det bästa. Tänk er en kille som endast hör av sig på fyllan, som just då när man ses berättar hur underbar han tycker att jag är. Tänk er också att detta endast händer ungefär en gång i månaden under loppet av ett och ett halvt år nu. Vi skrev till varandra oavbrutet i början, skämtade och flörtade. Det hela tonades ut och helt plötsligt svarade han inte ens när jag skrev till honom. När han var full hörde han av sig och sa att han saknade mig. Detta är en kille jag helt enkelt inte har kunnat släppa, även fast jag har försökt. Nu jävlar ska han inte få finnas i mitt liv längre. Det är inte okej att ha någon där som tar mer energi och glädje än vad han ger.

Den killen som jag snackade om först, han har gjort ett misstag. Han sårade mig och fick mig att känna mig som ett andrahandsval. Vi pratade inte på ett bra tag. Jag har inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt att vi ses igen. Han gör mig glad men samtidigt, har han gjort mig ledsen en gång vet man inte när han gör det igen. Särskilt inte nu när hans förstahandsval är i närheten.

Ni har en väldigt förvirrad tjej här med andra ord.

Puss.