onsdag 26 juni 2013

Tillbaks på ruta ett

Ett enda misstag som känns så tokbra när man utför det. Ett enda misstag för att falla tillbaka till där jag var för ett tag sedan. Ett enda misstag och helt plötsligt slutar jag lyssna på mitt överjag. Jävla grabbar alltså.

Regnet smattrar mot balkongräcket och jag ligger invirad i mitt stora täcke för att behålla den lilla värmen som finns inom mig. Har alltid haft lätt för att frysa, hacka tänder och så. Klockan är över midnatt och det är kolsvart där ute i regnet. Man vill nästan gå ut, just för att man absolut inte vill det. Okej, det där hängde inte riktigt ihop, det lät nog endast bra i mitt huvud.

Så vad ska jag skriva om idag? Alltså ni borde nästan tröttna på att höra om mina killproblem jämt. När jag skriver på min blogg vill jag alltid få ur mig saker som tynger ner mig lite för mycket. Pojkar är ganska bra på det där. Det dom inte är bra på är balans. Antingen tynger dom ner en som man känner sig som ett svart sten eller får en att sväva högt av lycka så man glömmer av att skriva på bloggen om det. Därför är jag endast den där jävla stenen när ni läser mina inlägg, kul för er.

Killen det handlar om nu får en att få en väldans massa förväntningar, positiva såklart. Allt är liksom så bra så att man svävar ni vet. Helt plötsligt, från ingenstans kommer en bortförklaring, en besvikelse, något som gör att han inte håller det han lovat. Där han ni Paulina, den svarta stenen igen. Stenen som hackar tänder av kyla och mörker. Stenen som sitter med sin gitarr och ledsamt spelar och sjunger "Hallelujah" för sig själv med frågan i huvudet om hur saker och ting någonsin kommer bli.

Puss.


Bild på mig från gymnasietiden.

onsdag 19 juni 2013

Klockan är sent

Nu var det ju dags för det där blogginlägget igen. Jag skriver mest för att rensa tankarna, har jobbat precis hela dagen/kvällen/natten och när jag väl försöker sova så snurrar allting runt. Jag kommer på mig själv att nynna på lite sorgliga låtar och tänker att nej, nu får det vara bra.

Att sakna en person tar energi, tid och ork. Varför ska man lägga en massa sådant på en person som bara är bra när han själv känner för det? Han hör bara av sig ytterst sällan och kommer då med en massa ursäkter och fjanterier om att han har saknat mig. Men hallå, gör något åt det då vafaan. Jag ska inte bara ge, ge, ge och endast ta när han känner för att ge med sig någon gång ibland. Varför ska jag endast hitta en massa jävla jokrar?

Sen har vi den där snubben, han som jag själv blir förvånad över att jag har tänkt mycket på det sista. Han är också en person som inte heller är värd att lägga ner energi på då han inte tar mig i förstahand. Jag var bra när hon inte fanns där. Sedan när hon helt plötsligt fanns där var jag inte lika bra längre. "Jag har försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser." Det är bra Melissa Horn, du förstår mig iallafall.

Man kan väl säga att det är dom här två som tvistar till det i huvudet på mig när jag ska sova. Varför kan jag inte bara skjuta bort dessa från mina tankar och gå vidare? Varför hittar alla andra så underbara grabbar som de kan tänka sig spendera resten av sitt liv med? När är det min tur? Tiden, denna jävla mackapär. "Tiden läker alla sår" "Tids nog får du ditt svar" "Du finner honom när du minst anar". Min tid det senaste har varit som Skalmans Mat-och-Sov-Klocka. Vakna - göra sig iordning och kolla på One Tree Hill - gå till jobbet - jobba - äta och kolla på One Tree Hill - sova. Mitt liv i ett nötskal, eller ett sköldpaddsskal kanske. När ska jag ha tid att möta min drömprins? På jobbet kanske, kan ju alltid hålla tummarna.

Jag ska seriöst gå upp om tre timmar. TRE TIMMAR. Fuck my life. Vad håller jag på med , jag måste ju sova med. Äsch, imorgon är en bra dag, jag kan sova på stranden. Gött kött.

Puss och godnatt.