Tillbaks på ruta ett

Ett enda misstag som känns så tokbra när man utför det. Ett enda misstag för att falla tillbaka till där jag var för ett tag sedan. Ett enda misstag och helt plötsligt slutar jag lyssna på mitt överjag. Jävla grabbar alltså.

Regnet smattrar mot balkongräcket och jag ligger invirad i mitt stora täcke för att behålla den lilla värmen som finns inom mig. Har alltid haft lätt för att frysa, hacka tänder och så. Klockan är över midnatt och det är kolsvart där ute i regnet. Man vill nästan gå ut, just för att man absolut inte vill det. Okej, det där hängde inte riktigt ihop, det lät nog endast bra i mitt huvud.

Så vad ska jag skriva om idag? Alltså ni borde nästan tröttna på att höra om mina killproblem jämt. När jag skriver på min blogg vill jag alltid få ur mig saker som tynger ner mig lite för mycket. Pojkar är ganska bra på det där. Det dom inte är bra på är balans. Antingen tynger dom ner en som man känner sig som ett svart sten eller får en att sväva högt av lycka så man glömmer av att skriva på bloggen om det. Därför är jag endast den där jävla stenen när ni läser mina inlägg, kul för er.

Killen det handlar om nu får en att få en väldans massa förväntningar, positiva såklart. Allt är liksom så bra så att man svävar ni vet. Helt plötsligt, från ingenstans kommer en bortförklaring, en besvikelse, något som gör att han inte håller det han lovat. Där han ni Paulina, den svarta stenen igen. Stenen som hackar tänder av kyla och mörker. Stenen som sitter med sin gitarr och ledsamt spelar och sjunger "Hallelujah" för sig själv med frågan i huvudet om hur saker och ting någonsin kommer bli.

Puss.

Bild på mig från gymnasietiden.