Att sakna en person tar energi, tid och ork. Varför ska man lägga en massa sådant på en person som bara är bra när han själv känner för det? Han hör bara av sig ytterst sällan och kommer då med en massa ursäkter och fjanterier om att han har saknat mig. Men hallå, gör något åt det då vafaan. Jag ska inte bara ge, ge, ge och endast ta när han känner för att ge med sig någon gång ibland. Varför ska jag endast hitta en massa jävla jokrar?
Sen har vi den där snubben, han som jag själv blir förvånad över att jag har tänkt mycket på det sista. Han är också en person som inte heller är värd att lägga ner energi på då han inte tar mig i förstahand. Jag var bra när hon inte fanns där. Sedan när hon helt plötsligt fanns där var jag inte lika bra längre. "Jag har försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser." Det är bra Melissa Horn, du förstår mig iallafall.
Man kan väl säga att det är dom här två som tvistar till det i huvudet på mig när jag ska sova. Varför kan jag inte bara skjuta bort dessa från mina tankar och gå vidare? Varför hittar alla andra så underbara grabbar som de kan tänka sig spendera resten av sitt liv med? När är det min tur? Tiden, denna jävla mackapär. "Tiden läker alla sår" "Tids nog får du ditt svar" "Du finner honom när du minst anar". Min tid det senaste har varit som Skalmans Mat-och-Sov-Klocka. Vakna - göra sig iordning och kolla på One Tree Hill - gå till jobbet - jobba - äta och kolla på One Tree Hill - sova. Mitt liv i ett nötskal, eller ett sköldpaddsskal kanske. När ska jag ha tid att möta min drömprins? På jobbet kanske, kan ju alltid hålla tummarna.
Jag ska seriöst gå upp om tre timmar. TRE TIMMAR. Fuck my life. Vad håller jag på med , jag måste ju sova med. Äsch, imorgon är en bra dag, jag kan sova på stranden. Gött kött.
Puss och godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar