Att göra slut

Att vara tillsammans med någon är som att flyga på fluffiga moln, som att känna glädje när man tänker på sin underbara älskling. Det är som att man aldrig kommer vara lyckligare än såhär. Man vill springa fort, hoppa upp och ner, snurra runt runt för att använda en del av den energin som han ger mig. Han, killen som är min. Så var det för mig, i början. 

När det inte blir som man tror i ett förhållande, när allting blir till vardag för fort och när man bråkar om minsta lilla så är det inte rätt. Vi tog för stora beslut för fort, just för att allting kändes så självklart. Folk tyckte att vi förhastade oss och vi undrade hur de kan tycka det, när det känns så jävla bra, ni vet, så som det känns i början. Vi träffades konstant, hade tjugotusen myskvällar med x antal Ben n' Jerrys, gjorde romantiska saker, sov över varje natt och skrattade tillsammans. Sen började det, bråket. Vi bråkade väldigt mycket, jag och han. Vi blev alltid sams efteråt men vardagen blev så intensiv, efter ett tag undrade jag "Vad är det vi kommer bråka om idag?". Jag blev ett monster i förhållandet. Han var helt enkelt för snäll och jag utnyttjade det genom att påpeka alla fel han gjorde, eftersom jag tillslut inte såg allting som var så rätt.

Det går inte att ogilla den killen, han var så bra på alla sätt och så himlans snäll. Vi hade så roligt ihop, att skratta tillsammans med honom kommer jag verkligen sakna. Trots att jag var dum, konstig, gjorde fula grimaser, hade kort stubin och sjukt beroende av att äta (annars blev jag sur) så var han liksom alltid förlåtande och älskade mig ändå. Jag däremot kände att mina känslor svalnade, just för att vi bråkade och för att jag inte kände igen mig själv tillslut. Jag blev så irriterad på småsaker, jag kunde inte kontrollera mina känslor och handlingar. Han var för snäll och jag utnyttjade det, utan att själv kunna styra över det.

Att ta ett stort beslut som detta, att göra slut med en så himlans bra kille, är något av det svåraste jag har gjort. Han ville inte acceptera mitt beslut och det tog flera veckor från att jag sa det första gången tills att det verkligen var slut på riktigt. Jag visste egentligen hela tiden att mitt beslut var det bästa, även fast jag inte vågade erkänna det, varken för mig eller för honom. Jag pratade med mina vänner och dom märkte på mig att detta inte var rätt för mig, att jag borde avsluta det. Det var förståeligt, ändå ville jag inte släppa honom. Hans skratt, hans busiga och kisande ögon, hans sätt att hålla om mig, hans fula dans på dansgolvet, hans sömniga morgonfrisyr... Jag kommer sakna detta så mycket. Vi blev ett par så snabbt och det blev så naturligt att vi skulle göra saker ihopa.

Samtidigt som jag skriver inlägget kämpar jag för att hålla tillbaka tårarna, hur kunde jag ge upp något så bra? Saken är den att jag tror ändå jag gjorde rätt beslut, jag trivdes inte fullständigt det sista och när det har gått ett halvår och man undrar hur man ska orka en vardag med så mycket bråk så är det fel. Jag gjorde rätt beslut, jag är singel nu och jag ska bygga upp mitt liv precis så som jag vill ha det. Det blir en ny start med fokus på mig. Mina förhållande-kilon ska bort, jag ska hitta jobb, lägenhet och inte fokusera så mycket på bekräftelse. Jag känner mig som en starkare tjej nu. Jag hoppas att mitt ex hittar en tjej som kan uppskatta honom bättre än vad jag gjorde, jag var för egoistisk för honom. Han är värd någonting bättre än så, någon som är mer lik honom. Och jag är värd någon som är mer lik mig.