Lidköping

Att vara hemma i den staden man växte upp i är speciellt på något sätt. Man har varit här så stor del av sitt liv men ändå ser man på staden med andra ögon när man inte bor här längre. Lidköping, den fina staden vid Vänern och sitt pampiga, röda rådhus och torg runt omkring. Dock har saker förändrats sedan jag var här sist, mitt barndomshem är som bortblåst. Alla saker är i sommarstugan och det enda som är kvar av lägenheten är minnen och rum som gapar tomma. Det är en så konstig känsla det där. Man blir egoistisk och ledsen, som att situationen tvingar fram reaktioner från mig som om jag är ett litet barn igen. När jag var med och sorterade saker sista gånger grät jag över att vi slängde en massa disneyfilmer på VHS. Man vill bara säga till sig själv på skarpen att inte vara så barnslig men ibland kan man inte riktigt låta bli. Så mycket har förändrats för mig de senaste åren och på något sätt borde jag vara van vid förändringar nu. Jag är tjugotvå bast i år liksom, kom igen.

Nu är det dags att vara lite social, sitter på jobbet nu med min brorshaaa och pappsi!

Puss.