Att leva i en bubbla

Bubbla, det är ett positivt och bra ord för det mesta. Man kan göra bubblor med tuggummin, blåsa såpbubblor, bada bubbel-bad och så vidare. Att leva i en bubbla är inte lika underhållande dock. Man gör sina rutiner i vardagen, skrattar, umgås med människor, jobbar, ler. Allt går per automatik. Mitt liv i min egen bubbla har varit ganska deprimerande de senaste dagarna. Jag började tro på en kille, tro på att han kunde vara riktigt jävla bra för mig. Han fick mig att le med sina smilgropar, fick mig att drunkna i hans ögon. Han fick mig att känna mig uppskattad, vacker och han gav mig den efterlängtade ego-boosten. Den jag sällan får uppleva. Efter att han dumpade mig på min födelsedag är jag osäker på hur lång tid det egentligen kommer ta tills den dag jag har vunnit tillbaka det lilla självförtroende jag en gång har haft.

"Finns det en så finns det flera" sjunger Maggio här i bakgrunden medan jag förtvivlat skriver om en korkad idiot. Man ska försöka tro, försöka inse att det finns fler där ute. Just nu känns det ganska hopplöst tyvärr. Jag trodde på den här killen. Trodde att han var något för mig. Det insåg jag att han inte var efter de orden han sa till mig den kvällen. Kommer jag någonsin bli bra igen? Kommer jag kunna lita på någon lika lätt som förr? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

Anledningen till varför jag skrev detta inlägg var att jag skulle sova. Jag somnar alltid med TVn igång så jag slipper tänka. Filmen var slut så jag stängde av allting för att för en gångs skull somna till tystnaden. Jag var livrädd. Såg alla tankarna komma som ett moln emot mig. Oron inom mig blev tydligare än vanligt. Jag spärrade upp ögonen och tog krampaktigt tag i datorn för att skriva av mig. Är rädd för mörkret, rädd för tystnaden, rädd för mina egna tankar. Är jag rädd för mig själv?

Jag gör ett försök till, håll tummarna.

Puss.

Älskar dig mamma