Äntligen är hon här, min fina katt. Nu behöver jag inte känna mig ensam om nätterna längre. Hon är min räddare i nöden så att säga. Hon har varit så duktig, hon som hatar att åka bil. Jamade bara lite då och då, inga större problem annars. Vi trodde hon skulle vägra att äta nu när hon har kommit till nytt ställe och allt men vi hade så himlans fel. Har aldrig sett henne käka så redigt och nu tar hon sig ett varv då och då för att kolla in min lägenhet, fortfarande lite på sin vakt men ändå. Är så stolt. Och nöjd. Och glad. Underbara lycka.
Så för en gångs skull har jag inget deppigt att skriva. Är inte alltid så sorglig som man kan tro. Skönt är väl det, för gå runt och lipa hela dagarna hade jag aldrig pallat. Nej, nu ska jag sova. Är man redig och går i skolan hela dagen imorgon är man värd lite sömn också.
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar