Glittrande nyårsafton

Den där känslan ni vet när man inte riktigt förstår att det redan har varit nyårsafton. Är det verkligen år 2013 nu? Vad hände med år 2012? Jag känner mig aningen förvirrad. Detta kommer dock bli en afton som man minns ett bra tag, både på grund av bra och dåliga saker.

Vi startade med en mysig middag med mina närmaste vänner. Att bara njuta av utsökt blandning av olika rätter som alla hade fått i uppdrag att laga var en bra början på kvällen. Efter ett tag kände jag att nu var det minsann dags för mitt nyårstal som jag hade förberett i smyg. Jag hade fått idén redan samma dag faktiskt så det hela blev ganska så spontant men riktigt kul. Jag pratade om hur vi firade nyår förra året och hur det har sett ut för oss på killfronten. Mycket skratt blev det och jag var sjukt nöjd.

Kvällen fortsatte med dans och frågespel medan Aqua, Markoolio och Westlife spelades i bakgrunden. Jag drog sedan vidare mot Viktor och Rebeccas fest. Där fick jag träffa ännu mer underbara människor. Min fina flaska rosé blev lättare i samma takt som klockan närmade sig tolv och det var dags att gå mot torget. Alla var så långsamma när vi skulle lämna festen och jag ville verkligen träffa mina brudar på torget och inviga det nya året tillsammans med dom. Så jag började springa. Det gick väldigt lätt och jag var mycket nöjd med att jag närmade mig torget så fort som jag gjorde. Då, helt plötsligt när jag springer där på gräset, halkar jag och får lera på hela högersidan om mig. Lyckat Paulina, lyckat! Jag reser mig snabbt upp igen, inget får stoppa mig ikväll. Jag hinner. Allt är underbart! Kramarna, fyrverkerierna, glädjetjuten, champagnen, allt. Vi springer runt där ett bra tag för att träffa så många som möjligt.

Allt var kanon, tills jag kände i min ficka. Den kändes väldigt tom. Vart är min mobil? Åh nej, det här händer inte. Jag springer runt och letar som en idiot, men seriöst. Vem skulle inte tagit upp en iPhone 4 om man såg den ligga på marken? Folk ringer till den men det kommer endast till telefonsvararen. Jag gav nästan upp där ett tag. Jag berättar allt för min kompis Patrik som tycker att vi ska gå tillbaka och leta igen. Han ringer den på vägen varpå min LILLEBROR svarar! Då har hans kompis hittat den på marken, hur stor är chansen bland allt folk som var där just då? Ibland ska man allt ha lite tur.

Som sagt, det känns ändå inte som att det är nytt år. Januari, det är ju nu vi går mot sommaren från allt mörker. Det känns helt okej ändå. Jag känner på mig att detta året kan bli riktigt bra. Riktigt jävla awesome faktiskt. Puss.