Kärlek

När man var liten ville man också ha en kille, helst den sötaste i klassen. Man ville "va ihop" med honom för det betydde så mycket på den tiden. Inte för att man egentligen visste var det innebar, man skulle helt enkelt hålla handen och kanske leka på rasterna. En puss kunde man ge varandra lite då och då men det var inte det som var själva grejen, det var bara något som ingick när man var ihop. Jag minns så tydligt när jag var tillsammans med en kille på lågstadiet. Vi hade så roligt ihop när vi lekte och så. Sen gav han mig en plastring, ni vet en sån man köpte i automater på stan för en femkrona. Ringen var guldfärgad och på den fanns ett rött hjärta på den. Jag var så himla glad.

Att vara kär är något av det finaste som finns. Den bubblande och kittlande känslan i magen som gör att man ryser på samma sätt som när man hör en riktigt bra sångröst, genom att endast höra hans namn. Man går runt och ler åt absolut ingenting och är i en helt annan värld. Det enda man vill prata om, det enda man vill tänka på och det enda som betyder någonting just då är han. Han, den där underbara killen som det endast finns en av på hela jorden, han är helt enkelt bäst. Det bara är så.

Tänk den dagen då man verkligen hittar sitt livs kärlek, den killen man kommer leva ihop med resten av sitt liv. Det känns så avlägset, så långt borta på något sätt. Tänk  när man ska på sitt egna bröllop, när man föder sitt första barn, bygger hus, allt det där som man gör med honom, sin stora kärlek. Hela grejen känns så avlägsen, så långt borta. Jag menar alla dom här sakerna ska man ju göra när man är vuxen. Jag är ju inte vuxen! ... Eller? Äsch, jag pluggar ju fortfarande. Då räknas man inte som vuxen, inte på det sättet. Och för att göra alla dom där grejerna så måste man ju hitta den där underbara drömprinsen först och han har inte jag sett. Inte vad jag vet i alla fall. Hoppas att jag får träffa en sån grabb snart för jag saknar faktiskt den där känslan, när man är riktigt jävla kär.