När jag var liten ville jag bli popstjärna, stå på scenen och höra folkets jubel efter att de hört min awesome sångröst. Jag ville hålla i en mikrofon, känna strålkastarens värme och ljus skina mot mig i mina glittriga scenkläder. Folk skulle skrika när de såg mig på stan och desperat fråga efter en ynka liten autograf. Jag ville känna glädjen från publiken, sjunga, dansa, jaa allt det där. En 9-årings dröm är så fin, så levande. Att lyssna på inspelningar på ett slitet kassettband där jag sjunger med i Britney Spears-låtarna och rappar till Markoolios sköna sånger får mig att minnas hur mycket jag älskade det. Att uppträda var det roligaste som fanns, min familj kunde få stå ut med mina uppträdanden på tok för ofta. Tiden när man var liten var så fin. Det är faktiskt något jag verkligen saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar