Brinn pengar brinn, gör någonting av dem så du mår bra. Slösa dem på kåren, öl, utemat, allting som gör att du inte är ensam i din lilla lägenhet. Jag mår inte bra. Iallafall inte nu, här och i mig själv. Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle skaffa mig ett bättre självförtroende. Ärligt talat tror jag ändå att jag har lyckats med det, jag har kunnat göra val och välja bort människor som får mig att må dåligt. Jag har blivit bättre på att ta skit, nu när det börjar bli till en vana att killar man dejtar säger den där negativa meningen, en vana att folk kommenterar min längd jämt och ständigt att jag helt enkelt vet hur jag ska strunta i det. Självklart hör jag vad personen i fråga säger men jag tar inte åt mig lika personligt längre. Jag kunde gråta om folk sa att jag var lång, kunde ta ett år för mig att komma över en betydande mening en kille säger till mig. Har jag blivit okänslig?
Jag tror att den senaste tiden har jag av en vana tagit emot så taskiga kommentarer med ett leende på läpparna att jag samtidigt har sänkt mina krav på hur människor kan bete sig mot mig. Om en grabb endast vill ha mig ibland glädjer jag mig vid de få stunder han vill det. Om någon är taskig förlåter jag denne nästan direkt. Jag tror dock att jag alltid har varit sådan. När jag var liten var jag den blåögda tjejen med ljust blont hår som inte sa någonting. När folk sa taskiga saker började jag gråta, jag sa aldrig ifrån. Min tid på högskolan har fått mig att bli den spontana, hyperglada och sociala tjejen utåt. Det ingen vet är att den blonda lilla flickan finns kvar där inom mig. Jag jobbar fortfarande på självförtroendet, jobbar på att förstå att jag är värd det allra bästa.
